Det är en solig lördag i februari. Jag har tagit ett tidigt tåg till Karlstad, och hela dagen är uppbokad! Dagen kommer att avslutas med att jag ska gå och spana in Sparzanza när de kör en unik spelning för att fira 20 år som band.
Det är också dagen då jag ska göra min första riktiga intervju! Tidigare har jag gjort tre eller fyra via e-post, men nu ska jag träffa bandet Incarnit, ansikte mot ansikte!
Intervju-offer!
Så jag parkerar mig själv utanför puben Heaven & Hell på Stora torget i Karlstad och väntar med lite spänd nervositet på bandet och deras manager Jimmie.
Väl samlade inne på Heaven & Hell så får jag lov att börja med:
OK, nu får vi göra det här tillsammans, det är min första intervju så jag behöver nog lite hjälp! Efter ungefär 30 sekunder senare är det problemet löst, för som de säger, ”Vi är inte helt vana vid det här heller…” och sen är snacket i gång!
Jag: Om vi börjar med er platta, jag tycker den är riktigt jävla bra! Den har snurrat bra hemma hos mig.
INCARNIT: ”Tack! Fan va kul! Härligt!”
Men annars hade jag ju kanske inte suttit här med er förstås… la jag till…. Och det blev startskottet till första urspårningen på samtalet…. För att sammanfatta allt som killarna sa, så blev det:
INCARNIT: “Fast det kan ju va kul typ åka och prata med ett band man tycker suger och liksom… “Va fan tänkte ni på alltså…!” HAHAHAHA!
I alla fall, när allt lugnat sig så fortsatte vi:
Kan ni berätta lite om er, bandet, vilka ni är? Bakgrunden och så där:
Erik: Jag är 25 år, har spelat gitarr sedan 2004. Har känt Robert innan då han lirade i ett annat band och jag halkade in på nåt konstigt sätt i det bandet och på så sätt började det på nåt konstigt sätt mellan Robert och mig. Sen började en lång kamp att hitta medlemmar och så. Tog några år.
Rikard: Vi är ju alla jämngamla, 25 år – Robert är 26, men vi är alla födda -90. Jag hamnade ju i bandet när jag gick i parallellklass med Erik, och jag fick frågan, vill du vara med? Erik hade tydligen en spelning, men saknade trummis. Så jag fick frågan, vill du vara med på en spelning? Det var tre dagar innan… Och jag sa, “Jo det kan jag va!
Det blev ett rep dagen innan spelning… Och det blev en OK spelning, på en fritidsgård, men vi bestämde oss typ 5 minuter innan vi gick på scen.. att vi kör Enter Sandman!!
Vi förstörde introt totalt! Jag visste inte när jag skulle komma in, det rubbade ju allting! Och det blev ju inte bra helt enkelt! Men det roliga var ju, efteråt fick vi höra, “Fan va bra ni gjorde Enter Sandman!” 🙂 Hahaha, det var ju sämsta spelningen! Så det var första spelningen! 🙂
Och efter den spelningen, det var 2008, då säger Robert: Ja, men när repar vi nästa gång då? Och jag tänkte, jaha, ”Är jag med nu? Eller?” Så jag är fortfarande inte officiellt med i bandet!
Robert: Nu kommer jag och tänka på hur du kom med Erik… Vi hade en annan gitarrist som varit sjuk eller så, och så skulle vi ha en spelning och vi sa, vi tar in Erik, och så säger vi inget till den andra gitarristen… Och han blev frisk! Så när vi repar så kommer han in och liksom sätter sig i ett hörn och spelar mandolin, och sen går han…
Erik: Men Robert är stommen, det var han som startade.
Lite mer på det här personliga planet, ni är inte musiker på heltid antar jag?
Rikard: Nej det är vi inte. Jag jobbar nätter i hemtjänsten och vikarie på förskolan. Har ju pluggat lite, media och kommunikationskunskap, som jag får mycket nytta av i bandet, när man producerar saker och jobbar med sociala medier. Har fastnat lite som att jobba som vikarie, det ger mig frihet att jag kan vara ledig och ta vilken spelning som helst. Sleep is the Enemy!
Robert: Jag jobbar som personlig assistent, och hoppar in i lite olika band då och då, men det är ju inte den kreativa biten som man får ut i Incarnit.
Erik: Jag är lite skolfotograf, sen är jag med o roddar och sätter upp lite ljud och ljus och jobbar lite med Nöjesfabriken här i stan. Och sen lite eget, frilansar med fotografi och sånt.
Rikard: Ehh…. ….. Eller ja inte så intressant! Men jag får ligga emellanåt i alla fall!! Hahaha!
Och det var starten på en ca sju minuters diskussion, vilket det mesta mår bäst av censureras , som utmynnade i: “Plattan är ju bra i alla fall!”
Jag: På tal om plattan… Hur får man ut musiken idag?:
INCARNIT: Ja, du…!! Det är ett helvete!
Rikard: Vi promotar Spotify mycket just nu. Med olika reklamfilmer. Men musik är ju inget man betalar pengar för idag, i alla fall inte till artisten. Men vi vet ju att det finns pengar i att spela live, och det är ju den vägen vi vill ta. Spela mycket live, sälja skivor och prata med folk på riktigt.
Erik: Bara synas, vara ute – det är målet.
Rikard: det finns inget substitut för live-musiken, däremot finns det substitut för albumen, med streaming och så.
Första promotionfilmen för Spotify:
Men hur ser det ut då, har ni fått spela mycket live?
Erik och Rikard: Inte så mycket som vi vill, men vi har ju fått spela mycket. Det var mycket fritidsgårdar, ibland för 3 personer… Men vi spelade i alla fall, vi fick en massa erfarenhet. Men i dag är man lite mera kräsen, man vill ha lite valuta för all tid man lägger ner i replokalen, resa, bära allt, plocka upp alla grejer, spela, plocka ner alla grejer.
Vi har ju varit med på en del tävlingar också. Bla Studiefrämjandet och Wacken Metal Battle också, två år. Vi mötte starkt motstånd alla gånger. Band som vi har följt efteråt, riktigt bra band, bl a Vengha som vann första året vi var med, som vi blev lite kompisar med. Vi har växt som fan i och med dessa tävlingar.
Vi var nära på att vinna sista året, vi kom ju till Sverige – finalen, och det kändes som att vi hade publiken på vår sida. Det sket sig, men det som var bäst var att vi fick bedömningar från bransch-folk, det var folk från Hammerfall och Lillasyster. Mesta kritiken var visst att vi hade ett jävla fult band-namn!
Hur är publiken när ni uppträder då? Hemma står folk gärna med armarna i kors…
Erik: Så ser det ut i hela Sverige, musik-experter hela bunten.
Rikard: Här hemma är det en annan femma. Vi känner ju folk, här är det inga stela miner direkt. Fast det finns ju folk som står still hela tiden…
Erik: Det är det jag menar, vissa står så, och efteråt kan de komma och “Fan va bra det va!”
Rikard: Det har följt oss under hela vår existens, efter varje spelning så är folk förvånande över hur bra vi är! Folk räknar inte med att vi ska vara bra…
Men det är kanske lite positivt?
Rikard: Absolut, det är ju en bra egenskap.
Erik: Och sen när folk får reda på att det är thrash metal, det är väl inte så jävla rätt…
Rikard: Vi har ju en stämpel som kanske inte stämmer, det går inte att bestämma ett band på en genre. Vi håller oss inte till några regler, vi skapar nånting. Det blir som det blir.
Erik: Vi har influenserna från grunden, och därifrån utvecklas vi.
Rikard: På den här skivan är det Robert och Jim som har skrivit låtarna för övrigt.
Förebilder, vilka har ni haft?
Erik: Hela thrash-biten kan man säga. När Robert startade bandet var det Metallica som gällde liksom, och jag kom in på det också. Vi började ju som ett Metallica-coverband när jag kom med.
Rikard: Era riff och gitarr-spel har ju kommit därifrån.
Erik: Vi är kanske mera melodiska, vi går lite mera mot Megadeth, mera mot heavy metal än death metal.
Har ni gått i typ musikskola eller så?
Robert: Jag började spela fiol när jag var typ 5 eller 6 år, så jag kom in på sträng-instrument, och höll på med det i typ 5 år. Sen började jag i musik-klass och då var det inte instrument som gällde så då sjöng jag i många år, och nånstans där plockade jag upp gitarren och det var i den klassen som jag bildade bandet från början.
Sen började jag på musik-gymnasium och då var det gitarr och sång som gällde och sång fick jag IG i… Men jag är framför allt självlärd.
Sen följer det ytterligare ca 5 minuters diskussion om hur viktigt det är att kunna sjunga och jämförelser med systrarna Graf och she-males och en mun är en mun… och det tror jag inte behöver redovisas här…
Har ni mycket samarbeten med de andra banden här i stan?
Erik: Vi försöker. Vissa är villiga,
Rikard: Vi är bra kompisar med alla. Det är ju jävligt bra! Vi går på varandras spelningar. Det är ömsesidigt.
Erik: Vi är ju konkurrenter på ett sätt, men man försöker bortse från det, vi är inte där och bråkar, det är bättre att försöka se det positiva att samarbeta istället. Vi ser vinst i det i stället.
Rikard: Vi åkte tillsammans med Inferior till Danmark, det var Grizzly Nation – en facebook-community för en massa band, och de arrangerade en spelning med oss och Inferior i Köpenhamn. Grizzly Nation har också tagit med Inferior och Deception (också från Karlstad), på en turne i Kalifornien och Mexiko, så det är ju jättebra att ha ett sånt samarbete för det kan leda till att kunna åka långt bort för att spela.
Erik: Det är inte att utnyttja varandra, utan ett utbyte, vi fixar en spelning här och ni kan fixa en åt oss.
Ja, jag tänkte på det, ni har inte funderat på att slå er ihop att köra en liten mobil mini-festival eller så?
Erik: Ja, jag tror att det kan vara lättare som ett paket.
Rikard: Det är något som finns i planerna, något vi vill utveckla.
Robert: Mycket roligare också, åka med ett gäng idioter än att köra själva..
Rikard: Samarbeten är nog A o O faktiskt.
Ja, när band kommer till typ Eskilstuna, som inte är kända, det är ju inte mycket folk där.
Erik: Nä det är ju inte det. Det är så överallt. Det finns inget intresse, folk vill veta “det här känner jag till”. Svenskarna är svårflörtade. Det krävs liksom In Flames då är det fullt. Backyard Babies – nja så där.
Rikard: Sen är ju den här stan intressant. Varje jävla gång det är en spelning man vill se är det ofta två spelningar man vill se… Som denna vecka. Då är det Raubtier i torsdags, Paper på båten samtidigt som det är Titiyo, och ikväll är det Sparzanzas 20 års jubileum!
Det är en rolig stad att vara ett band i, det händer mycket. Det är kul att vara musikintresserad här.
Ja, jag tänkte det, är det inte väldigt mycket hårdrock som kommer från Karlstad just nu?
Erik: Jo, det är det.
Jimmie: Snitt-kvaliteten är fruktansvärt hög, det finns väldigt få dåliga band.
Rikard: Man föder varandra. Folk som startar band vet vad som krävs, vet vad man måste mäta sig med vilket ger en positiv effekt, alla försöker vara bättre än de andra.
Erik: Det har ju kallats för lilla Göteborg, det är också ett lite eget sound.
Robert: Det finns ju ett ställe som heter Strandvillan som studiefrämjandet håller i. Det är bara en massa replokaler, vilket är intressant. Sparzanza repar där.
Rikard: Vi repar där också, så vi har nära till Sparzanza, och ett band som heter Knogjärn, band som Mothership, Primal Instinct, Lancer. Lancer går bra, spelar in sin tredje platta nu. Powermetal med en struts som logga!! Det är så fränt!
Men, vi känner band som är på väg framåt och det kan var hur positivt som helst, och man ska inte underskatta att skaffa sig vänner.
Ni har inga spelningar på gång?
Rikard: Vi ska spela på ett bröllop i år!! Det är faktiskt sant, en kompis ska gifta sig. Men just nu har vi ingen spelning på gång, inget bokat, och vi har lite grejer vi måste reda ut, och spelas in… och grejer…
Här blev det lite otydligt, men Jimmie (manager) ringde mig veckan efteråt och berättade att basisten ska hoppa av bandet och därför fanns det inte så mycket planer, utan fokus låg på att börja leta ny bassist.
Så då blev det istället:
Jag: OK… Ehhh….. [Lååång tystnad…. ] Vad ska vi köra då’rå? … Ahhh… SKIVAN!! Eehhhh…. Vad vill ni 
berätta om skivan?
INCARNIT: DEN ÄR SKITBRA!!
Erik: Debut-skivan… det var ett stort steg.
Robert: Det är ju jävligt stort! Det är nåt man drömt om sen 2001 kanske…
Rikard: Kronan på verket efter ett par ep-släpp. Första gången i studio då vi inte gjort allt själva.
Robert: Ja precis, vi har ju gjort exakt allt själva. Vi gillar att göra allt själva.
Rikard: Vi är ju ett do-it-yourself-band i grunden! Vi är… nu ska jag inte… JO det ska jag… Vi är så jävla äkta! När man kommer och ser oss då hör man oss! Den enda hjälpen vi får är eventuellt ett PA!
Robert: Vi har ju lite olika talanger och erfarenheter av inspelningar. Vi skriver allt själva, och den här snubben (Erik) kan ju ta kort, det kan vi utnyttja, han är ju även duktigt på att redigera.
Rikard: Vi använder de resurser vi har. Och inspelningen av skivan är ju första gången vi får proffsig hjälp, av Big Balls Productions som är vår studio.
Robert: Vi gjorde det nog inte så lätt för dem, men vi fick nog ungefär som vi ville i slutändan.
Rikard: Mats, Fredrik och Több (Tobias Gustafsson, ex Vomitory. Nu i Amon Amarth ) är ju bra att jobba med.
Vad mer om skivan? Det stora temat på skivan sammanfattas av titelspåret – The Grand Cult.
Robert: Titeln och texten talar ju om människan som är lite smågalen och gör lite självdestruktiva saker.
Rikard: Människans självdestruktiva sida är väl ett ganska bra sätt att se på det.
Robert: Jo precis, det är väl lite det jag har sökt efter, det hittar man i titeln ganska bra, alla texter är ju skrivna med samma tanke, det är kanske en låt som sticker ut lite.
Rikard: Det går ju ifrån Jordens undergång till skolskjutningar.
INCARNIT: OCH VARULVAR!! – HOWL – det är låten som inte följer temat! Den har vi fått mycket bra respons för. Folk vi känner tycker om den. Vi har fått bra respons på hela skivan så klart, men Howl sticker ut.
Jimmie: Vi träffade rätt med omslaget också, det tycker jag symboliserar hela skivan!
Rikard: Vi har fått jättemycket bra kritik på hur skivan ser ut! Det här är nåt folk uppskattar, att vi tryckte upp en sleeve med hål i….
ALLA: HAHAHAHAHA!!
Rikard: Och det är bara nån som sagt att vår logga ser ut som en kuk, bara för att de inte ser att det är en dödskalle! 🙂 Skivans tema: Död, varulvar, penis!
Robert: Man kan tänka sig att allt handlar om samma, men låtarna är väldigt individuella i sina texter. Det blev väldigt bra och intressant, i alla fall för de som gillar att läsa texter.
Rikard: Jag är extremt nöjd med skivan. Alla är nog väldigt glada i vad vi landade i och jag ser fram emot att göra nästa skiva!
Prassel, prassel… JAG: Jaha, nu har ni svarat på alla frågor jag förberett innan jag ställt dem… Hahaha!
Rikard: Vi kan prata lite om själva inspelningen; Vi började med att spela in trummor. På dag ett fick jag mina trummor stämda av Tobias Gustafsson, ex Vomitory och nu Amon Amarth. Han har ett nära samarbete med vår studio. Det var häftigt som fan att få träffa honom!
Robert: Själva inspelningsprocessen började ju väldigt bra… Vi skulle pröva med att köra live. Vi skulle börja 5:e januari. Vid nyår tänkte jag att fan jag ska nog slå allt jag kan rakt in i en vägg, så jag bröt ju handen och sitter på akuten och jag tänker, jag måste ju berätta det här….
Rikard: Vi hatar ju Robert lite grann…
Erik: Ja det gör vi…
Rikard: För alla vet, vi ska spela in en debut-skiva den 5:e januari, så då är det ju bra att vår rytm-gitarrist och frontman går och bryter sig!
Robert: Så vi la ju om lite där…Jag fick ju sitta där och säga: Kör om! Fick ju vänta med våra gitarr-grejer till sist.
Jimmie: Men det förändrade soundet lite på skivan lite…
Erik: Det var ju vissa låtar som hade varit svåra att spela in live ändå.
Rikard: Vi vet ju inte vad alternativet hade varit, men vi är väldigt nöjda med hur det blev.
Jimmie: Tror att urvalet på vilka låtar som skulle vara med ändrades…
Rikard: Så Roberts vägg har en inverkan på hur vi låter! Fun fact: Robert tackar sin vägg för att ha påverkat skivan i vår booklet!!
Det låter som att ni är väldigt nöjda med skivan i alla fall?
Robert: Ja… verkligen. Det är ju… äntligen…
Erik: Det var många om och men, men det föll på plats…
Har ni någon favoritlåt? Själv så gillar jag framför allt “…and so shall you reap”
Erik: Det är jättekul att höra att du gillar just den. Det är en låt som man tror att det här ngt som kommer dröja länge innan folk gillar.
Rikard: Det är ju en speciell låt, när vi tänker på vad den handlar om.
Robert: Det är ju den sista låten vi skrev också. Det var jag och Jimmie som satt och försökte få ut den sista demoversionen. Jag skrev klart den låten i november. Och december gick vi in i pre-production och texten skriver jag alltid när vi spelar in…. Jag har en liten riktning vart jag vill gå med texterna, och sen har jag några meningar som passar bra med temat. Det är tydligen inte många som gör så. Det är inte samma sak att sitta hemma och sjunga och spela till, utan oftast blir det klart när vi spelar in.
Satt där och tänkte att den här låten låter som en skol-skjutning på nåt vis så det blev det skolskjutningar det handlade om. Och skrivet ur ett perspektiv ur en skolskjutning.
Rikard: Har ni några favoriter då?
Robert: När man själv skriver låtarna från grunden har man kanske lite konstiga vinklar, det går ju i perioder. Av de jag jobbat mest med är det nog kanske sista låten (The Last of Us), jag gillar verkligen sången där.
Erik: Den är verkligen väldigt annorlunda mot vad vi gjort tidigare.
Robert: Just ackord är väldigt speciellt, väldigt mycket dissonans, m76en ändå den mest melodiska. Det är nog min favorit! Och alla sa, vi kan inte ha två sju-minuters låtar, men jag tänkte hela tiden, varför inte…? Och sen sa jag inte så mycket, men när vi satt och satt och satte ihop en lista vilka låtar vi skulle ha..
Erik: Jävlar va fort det gick! Trodde vi skulle sitta i dagar och diskutera låtar
Jimmie: Vad tog det, en halvtimme!?
Rikard: Vi hade 14 låtar med oss in i studion och fyra skulle bort. Och det gick jävligt snabbt att enas om vilka låtar som skulle vara med. Min favoritlåt är nog kanske inte ens med på skivan. Men jag har fastnat väldigt mycket för The Grand Cult. Den är jävligt kul att spela!
Erik: Sen är det ju ”I am Chaos” som var första låten som vi spelade in.
Rikard: Om jag inte hade hört den så många gånger hade jag sagt den. Den är så stark. Den får mig att lyfta mer vikter på gymmet. Den får mig att vakna med ett hårdare….
(övriga bandet i bakgrunden): STÅND!
Rikard: Det var inte riktigt det jag letade efter… Men vad menade jag…? …Jag vill inte svara på den frågan!!
Men det verkar som att ni har material kvar att spela in?
Robert: Material… av någon anledning känns det som att vi har en massa och är långt inne i själva låt-skrivar-processen. Det känns som att vi fått en bra startpunkt med den här plattan det blir mycket roligare att jobba utifrån den.
Erik: Det är svårt att veta vilka vägar man ska gå, men vi känner nog att skiter i det utan vi försöker inte tänka utan det blir som det blir.
Finns det något ni hade velat göra annorlunda?
Erik: Det finns det alltid! Säg så här, jag är skapligt nöjd med vad vi gjort! Det är så långt jag kunde nå då!
Rikard: Man får påminna sig att man är stolt, för man blir vansinnig om man börjar tänka på detaljer.
Erik: Jag kan faktiskt lyssna på skivan utan att tänka på att “det här skulle vi ändra på”
Robert: Det har vi ju inte kunnat göra med tidigare ep:s och så…
Erik: Paket som ligger där (pekar på plattan som undertecknad fick som gåva!) känns ju ganska komplett, det passar tema och omslag.
Rikard: det har varit en ganska smidig process, som när man skiter utan att behöva torka sig ni vet… Det har inte varit någon “some kind of monster”-situation direkt.
Robert: Det har varit smidigt, men man är ju alltid självkritisk. Många stunder när man inte varit så nöjd, men det har varit viktigt att ta lite pauser. Många av låtarna har vi dragits med länge, och man tröttnar lite på dem, så då är det gott att ta en paus.
Erik: Men det tycker jag är coolt, jag har inte tröttnat på låtarna, jag har hört dem, spelat in dem och repat dem i flera år liksom, och då tyder det väl på att det är bra låtar!
Rikard: Är helt övertygad om att vi är någonting på spåren musikaliskt!
Jimmie: Skivan är ju inte ett stopp, utan en start på saker och ting…
Erik: Nu är grunden satt.
Men jag tycker att ni ändå har hittat ett eget sound vilket är väldigt befriande.
Erik: Det är ju en väg som är svår att hitta
Rikard: I alla geners av musik så hamnar banden i spår och utvecklas inte mycket. Hur många band finns det inte som låter som in flames, fast sämre. Det är väl ett mål att slå sig fri från sånt!
Erik: Sen kommer det ett band som låter som Metallica, och då får man skit får det!
Robert: För varje liten ny låt man gör så går man åt ett håll, och det är ju skönt att veta att det hållet inte finns, utan att man banar sin egen väg.
Rikard: Mindre och mindre blir vi jämförda med Metallica, vilket vi fick mycket i början.
Robert: Vartenda metalband har vi blivit jämförda med.
Jimmie: Men om vi tänker på första recensionen vi fick, som var väldigt negativ, han jämförde oss med Slayer, Machine head, Pantera och Sepultura… Det var ju rätt coolt ändå att vi jämfördes med så kända band!
Rikard: Det är kul att bli jämförd såklart med lyckade akter. Recensioner är kul att få. Det är alltid bra, även negativ. När det är riktig kritik och man ser en sanning i det, så är det något man kan ta till sig till.
Robert: Man tar ju till sig och man tänker och vill veta vad folk uppskattar och vilka detaljer de tycker om, så kan man fortsätta med det, och då hittar kanske sin egen väg. Vad man gör bäst och utnyttjar det till slut till max och det man försöker göra. Men det tar ju lite tid, men det är ju en rolig process.
Erik: Man får ju se fördelarna med att ta till sig sånt och utvecklas av det i stället för att stänga sig ute, då skjuter man sig bara i foten. Men man får ju inte ta till sig allt!
Robert: Man vill ju tycka om musiken själv också. Har ju svårt att se att man bara skriver musiken för andra. Fast vill man tjäna pengar så vill man ju göra det, men vi vill ju inte göra det bevisligen…
Rikard: Pengar kan inte köpa attityd!!! Och jag lever på vad andra människor tycker om mig!! Hahaha! 🙂
Hinner ni med någon fritid?
Rikard: Ja jag brukar köra curling och vad heter det där när man hoppar över saker med hästar….? Nä fan va gör man då…? Jo, på min fritid spelar jag i tre andra band! Och det är inte ens ett skämt utan kanske det enda jag sagt som faktiskt som stämmer!! 🙂 Jag ser ju att min musikaliska förmåga faktiskt utökas i och med att spelar i olika geners av musik, där hjärtat ligger i Incarnit.
Robert: Ja va fan gör man… men mest tänker jag på musik. Skriver musik. Och lite tv-spel, och sen får man ju umgås med sambon lite. Går på spelningar och grejer.
Erik: Jag fotar ju mycket. Det är ju störstaintresset utanför musiken.
Robert: Det blir ju mycket spela musik…
Rikard: I den här stan så spelar ju folk i många band. Men alla band vet att jag försvinner när Incarnit kallar!
Rikard: ÅH! Konstigast spelningen, nu ställer jag en fråga! Vi har ju funnit oss i lite märkliga ställen… Vad är den konstigaste spelningen vi gjort? Vi har ju spelat på mc-fester, lastbilsflak. Vi kan ju prata om Uppsala… ganska länge… men det kan blåsa liv i nåt preskriberat brott eller så….
Robert: Men jag kan ju nämna, (Erik: Han hoppade ju av ju!) Jag trodde jag hade jag slagit nån, jag trodde jag hade blivit kickad och jag fick för mig att gå från Uppsala till Karlstad, vad kan det vara, max 3 mil eller så…. (Skrev han i ett sms med en massa andra konstiga ord…), däckade sen i en bastu…
Rikard: Samma kväll kunde jag blivit blind då en sex-åring försökte stoppa ett finger i mitt öga och det blödde och sen försökte Robban slå mig, och därefter trodde han att han fått sparken från bandet!!
Erik: Det var ju innan alkoholen kommit fram… Hahaha!!!
Robban: det var några liter jag drack… Och SEN skulle vi spela! Jag kommer ihåg två set, det tredje är borta!
Rikard: Kontentan är att vi har en hel del konstiga upplevelerser tillsammans som hjälper oss som band. Vi har gjort mycket tillsammans, vi har en tight grupp.
Jag har inte så mycket kvar att fråga om här… Vad är bästa svenska hårdrocksbandet genom alla tider?
INCARNIT: Åhhh…. Ahhh…. Va fan!
Robert: Det finns ju hur mycket som helst, men jag gillar ju Opeth ganska hårt. Det är inga som riktigt fastnar i spår, det är ju inspirerande som fan.
Rikard: ett av mina favoritband under min uppväxt är ju Skumdum… Jag har faktiskt fått spela med frontmannen i Skumdum och snacka lite skit med honom.
Erik: jag plöjer band i huvudet, men det finns så mycket….
På något sätt hamnade sen diskussionen om hur Jimmie blev utslängd från Sweden rock… en historia som vi får fråga Jimmie om senare…
Jimmie: det är svårt att säga vem som är bäst, men vi är i alla fall näst bäst!! Hahaha!
Kan vi få en hälsning till fansen?
Rikard: Oj, va fan ska det vara utan att det låter cheezy…!? Hej mamma (Robert: det är våra fans det!)
Tack för att ni finns, alla som lyssnar och stödjer betyder jättemycket!
Erik: Alla som vill lägga tid att lyssna betyder hur mycket som helst!
Rikard: Gillar du inte Incarnit då spelar din mamma synth i Hammerfall!!
Jag: Det blir en bra rubrik!!
Erik: Den är fan inte att leka med…
Rikard: Tack som fan…. Tack för intervjun! Nu super vi!!
Där var min första riktiga intervju avklarad! Fan va trevligt det var. Grabbarna släntrade iväg och jag stannade kvar för en pratstund med The Generals, men det är en helt annan historia som vi tar senare!
Jag vill tacka grabbarna i Incarnit som gjorde det hela så lätt för mig, jag hade skitkul när jag satt med och lyssnade på dem, och det ska bli roligt att få följa dem i framtiden.
Vill också passa på och tacka ägarna till Heaven & Hell som lät oss utföra intervjun inne på puben fast det var stängt och Sparzanza höll på att rigga scenen! Och ett extra tack för all billig öl jag fick köpa under kvällen! 🙂
Cheers!
\m/ thePepsRocker
Här kan du hitta Incarnit:
Facebook: https://www.facebook.com/incarnit
YouTube: https://www.youtube.com/user/Incarnitswe
Instagram: https://instagram.com/incarnit/
Tyckte du om den här intervjun? Kolla då in vår intervju-sida för mer rolig läsning!
\m/ Peps
